Tiden går och jag med den. Mest framåt, faktiskt, men ibland också åt andra håll Och när jag inte går så kör jag. Från kust till kust på vår lilla holme. Från blått vatten till ännu blåare vatten. Restaurang till Café. Med bara himlen ovanför mig. Bra musik runt omkring mig. Och med döden lurpassande bakom varje kurva. De som sysslar med extremsporter brukar nämligen säga att man aldrig lever så mycket som när döden är riktigt riktigt nära. Och till det kan jag svara: Citroen.
Ni förstår, år 1972 visste man inte att krockkuddar skulle vara en ganska fiffig grej att hitta på. Inte heller hade man tänkt på att bilar behöver mer stadga än ett tunt lager plåt. Man brydde sig inte om ljudisolering eller sådana banala saker som säkerhetsbälten. Det senare har dock min händige man installerat åt mig så nu kommer jag åtminstone att sitta fast i sätet när man hittar mig i skogen. Var resten av bilen då befinner sig kan jag inte svara på.
Fast nu var det ju inte det jag skulle skriva om, utan istället om det att min skrivinspiration avtar i takt med att utomhustemperaturen stiger. Typ så här:
- Kall värld – många ord.
- Varm värld – få ord.
Och vet ni, det där sista kan man tolka på många olika sätt och det är alldeles upp till er hur ni väljer att göra det.
