Tre dagar har jag tillbringat på resande fot. En dag tillsammans med Inrikesministeriets personal i Helsingfors, två dagar tillsammans med ordkonstnärer, berättare och improvisatörer i Borgå.

Den första dagen lärde jag mig projektadministration enligt konstens alla regler. Att bokföra och redovisa. Om hur viktigt det är att alltid följa reglementet och om hur man förväntas sträva efter att få in verksamheten i redovisningssystemets små förhandsbestämda lådor.

De två andra dagarna lärde jag mig hur man inleder en berättelse för att locka sina lyssnare. Hur man högläser för att underhålla och inspirera. Hur man improviserar tillsammans. Men mest av allt lärde jag mig att det är okej att misslyckas, att man dessutom ska tillåta sig att göra det. Som vuxna måste vi våga visa barnen att misstag är en del av att växa som mänska. En ibland nästan smärtsamt plågsam, men ändå väldigt nödvändig del.

Någonstans där mitt i hela alltet kände jag mig kluven. Hoppet från allt det strikta till det kreativa tänket kändes alltför stort. Från ett överflöd av ramar till vad jag uppfattade som inga ramar alls. Hur ska man kunna passa in i båda dessa världar? Utan att bli personlighetskluven och förvirrad.

Men sen förstår ni, fick jag lyssna till så kloka ord från den skådespelare som guidade oss i improns (improvisationsteaterns) spännande värld: någon slags ramar finns alltid. Det är till och med de yttre ramarna som ger den frihet som krävs. För att man ska våga sväva ut utan att ändå riskera att försvinna helt.

Vi behöver alltså hela kittet, vem hade trott det?

Inte jag.