Etikett: bemöta

Eftersom en tredjedel av familjen länge väntat på att vi skulle gå och se Marvels Doctor Strange, gav vi oss så äntligen iväg på lördagskvällen. För den som inte redan vet kan jag informera om att Strange himself spelas av Benedict Cumberbatch, vilket innebär att det inte bara var sonen som såg fram emot kvällen. Mamma var minst lika uppspelt.

Så vi skaffade sällskap och tog oss in till stan. Köpte biljetter och bänkade oss längst fram i biosalongen. Vanligtvis brukar vi inte välja den raden men nu var det någon som inte förhandsbokat (börjar på ”L” och slutar på ”inda”) så vi fick ta vad som erbjöds. Helt fel var det ju ändå inte, man kan helt enkelt ta det som att vi gavs möjligheten att njuta mer än vi tänkt av allt det (och dem) som utspelade sig på skärmen.

Framför våra (av olika orsaker) tindrande ögon svingade sig den i vanliga fall mycket brittiske Benedict, nu försedd med bred amerikansk accent med vilken han levererade den ena coola repliken efter den andra. Mellan varven slogs han med the bad guy spelad av danske Mads Mikkelsen, also very American at the time. Och allt detta understreckat av två textremsor: en finsk och en svensk, eftersom det nu råkar vara så att vi har våra rötter i och bor i detta officiellt tvåspråkiga land. En helt lyckad språkmix alltså.

Efter filmen och diverse bilrelaterade logistikproblem beslöt vi att belöna oss själva med en hamburgare. In i bilen igen alltså (som vi till sist fått ut från det låsta parkeringshuset, men det är en annan historia) och ut till Sandviken där vi tillsammans stegade in i ett av Finlands flaggskepp: Hesburger. Efter djupt tankearbete lyckades vi bestämma vad vi ville ha och började beställa.

Bakom disken stod en ung kvinna. Mycket finsktalande sådan, men viljan att prata kundens språk övervägde så hon gjorde mer än sitt bästa. Till sist var det ändå något som förblev lite oklart (antagligen på grund av oss och vår val-angst) så jag drog samma på finska och tillsammans lyckades vi klura ut hur vi egentligen ville ha det.

Och sen kom söndagen, svenska dagen. Vårt svenska modersmåls dag, ett av Finlands två nationalspråk. Och medan vi hissade vår blåvita flagga tänkte jag på lördagskvällen och på hur verkligheten ser ut i ett land där många språk lever. Sida vid sida. Jag tänkte också på att det är precis så som jag vill att två (fler) språkighet ska se ut: som en gemensam strävan att förstå varandra  och göra sig förstådd.

Själv måste jag nämligen inte bli bemött på fullständigt felfri svenska. Eftersom min finska heller inte är felfri, kan jag nämligen inte återgälda något sådant. Men jag försöker alltid göra mitt bästa, precis som jag förväntar mig att de som jag möter gör mot mig. Ända tills det står klart för alla inblandade vad det är som man vill ha sagt. Vare sig man är utbildningsplanerare, servitör eller läkare så försöker man. För i detta uppriktiga försök visar man att man ser och respekterar den andra mänskan för den hon är och det språk hon talar.

Jag är alltså en stolt finlandssvensk finne. De gånger jag åker utomlands är jag glad över att kunna säga att jag är från Finland, detta lilla övervägande kalla land där högt uppe på jordklotet. Men jag är lika glad över att kunna säga att jag också hör till en ännu mindre enhet: finlandssvenskarna, som radat upp sig längs den steniga kusten av samma land. Jag svär lika bra på finska som svenska. Och vemodet som mellan varven känns där längst inne i mig är banne mig mer finskt än svenskt.

Ingen av oss tror jag kräver det omöjliga, verkligen inte. Jag är nöjd med min textremsa på bio. Nöjd så länge jag möter mänskor som pratar mitt språk hellre än bra, för det gör jag också – när det gäller deras språk. Det ska heller inte uppfattas som omöjligt av mig att förvänta mig lagtext på svenska. Eller en svensk epikris när jag har besökt en läkare. För vare sig jag pratar finska eller svenska, så bör text som sänds hem till en vara skriven på det egna språket. Detta eftersom man inte kan förutsätta att det finns någon där bredvid en som i detalj kan bena ut vad det är som man läser.

Så nej, vi är inte omöjliga. Vi är finlandssvenskar. Finnar på svenska. Vita och blåa.

Och blåa och vita.