Att fråga snällt

img_20160909_103121

Om man tittar på sjöboden ser man att kvällsskuggorna har blivit långa. Hösten är här för att stanna, åtminstone i någon månad. Tittar man längre till höger och högre upp i bilden, ser man den vita båt som roddes fram på det spegelblanka. Med långa årtag i nästan motståndslöst vatten. Där skulle jag ha kunnat tänka mig att sitta, men nu gjorde jag ju inte det. Istället gick jag. Kilometer efter kilometer runt det stilla. Utan någon tanke alls på att tvinga till mig båten. Ta över årona. Och försvinna ut mot Kvarken.

Eller kanske en liten liten tanke då, på just den möjligheten. Men i och med att allt det lugna då skulle ha bytts ut i motsatsen, så sköt jag undan alla impulser till myteri. Så klok kan till och med jag (ibland) vara. För övrigt ser det ju aldrig bra ut, att tvinga till sig något.

Hur mycket man än vill ha det. 

Att improvisera

IMG_20160710_174214

Äntligen kom det vi väntat på! Väder man kan leva i. Eftersom ingen med säkerhet kan säga hur länge det räcker tills nästa varma dag, beslöt vi oss ta en tur med båten för att spana på andra holmar och stenar än de gamla vanliga. Så vi samlade ihop vad vi kunde tänkas vilja ha med oss. Något att äta, dricka och elda i och med. Fyra vuxna, två barn och tre hundar. Och flytvästar till hela högen. En hel del blev det men det var okej, vi hade stora båten.

Så långt komna insåg vi att det skulle vara bra med ett sjökort. Det finns nämligen en hel del grynnor kring den holme dit vi var på väg (för att inte säga överallt i de vatten vi rör oss). De båda stugorna söktes genom men det visade sig att alla sjökort befann sig hemma och inte på sommarstugan. Det enda vi lyckades lokalisera var en träbricka försedd med en sjökortssida av årsmodell 1960-ish. Men det var den sida vi behövde, bara det! Så brickan fick följa med.

Medan en del av oss sökte sjökort kollade andra hur mycket bränsle som fanns i båten. Att ro är god och hälsosam motion, men om det bara är möjligt så väljer man gärna tillfälle för när man vill ro. Inte när båten är full av mänskor, djur och annat. Tyvärr visade det sig att utgående från mängden bränsle skulle vi mycket väl kunna råka ut för en ofrivillig rodd om vi tog just den båten. Och eftersom vi nu var så nära de öppna vidderna att det nästan gjorde ont, beslöt vi att det finns inget annat alternativ än att vi hoppar i den mindre båten. Vi kunde alltså inte ta med allt, men vad skulle vi lämna kvar? Mat? Absolut inte. Vuxna? Nej, det var vi som var mest på hugget. Barn? Nej, de skulle banne oss med och njuta av lite skärgårdssamvaro. I en liten båt. Hundarna? Jamenvisst. Mer folk var på kommande till holmen så de kunde vänta inne på dom.

In med hundarna tillbaka. Påfyllning av vattenskålar och uppmaningar att duktigt vänta. Och ut till båten. Aningens trångt var det. Och aningens smågnälligt från den yngre delen av besättningen. Men efter en bortflugen remmare (som visade sig vara en mås sittandes på omärkt grynna) och ett mindre antal autentiska remmare som till och med motsvarade de som fanns på brickan, befann vi oss till sist vid målet. Och det var så värt det. Det enda som fanns mellan oss och öppet hav var Ritgrund som man på bilden ser borta vid horisonten. Världen var blå. Grå.

Och det var lätt att leva.

/ Linda