Det fanns en tid när tänderna duggade tätt. När det i det lilla barnets mun uppkom fler tomrum än rektangulära vita föremål. Fascinerat bevittnade vi varje enskild process från den första aningen om att tanden eventuellt är på väg att fly munnen till det sista skedet, som var det avgjort mest lockande för oss betraktare. Ni vet när man kommit så långt att tanden retfullt dinglar i en tunn och skör tråd… På våra bara knän bad vi om att få vara den som genomförde det sista knycket som skulle lösgöra tand från pojke. Men fick vi någonsin göra det? Nej. Barnet ifråga tog hand om saken själv. Nuförtiden är det mer sällan som tänder tappas men när det är dags flockas vi fortsättningsvis som små hyenor kring honom. För tillfället är en kindtand på väg att fly boet och som vi dreglar.
Man kan ibland fundera över vad det är med oss mänskor som liksom små magneter dras till sånt här. Inte bara tänder utan även annat löst som på något vis sticker oss i ögonen. Vi pillrar på tapeter, drar loss sårskorpor eller drar ihop omstrukturerings-processer. Och går inte gärna miste om en chans att få vara den som avslutar ett arbete som vi anser har påbörjats. Är det kanske där det ligger? Seal the deal. Closure, och alla andra termer som används i amerikansk tv. Avsluta. För att sedan inleda något nytt?
Men om det är upp till mig att idag skapa något slags avslut får jag tyvärr hitta något annat att pillra på än en lös tand. Mitt i allt måste jag fatta någon typ av riktigt beslut som avslutar ett riktigt ärende.
Nästan så jag ryser.
/ Linda
Linda gillar läget 