…eller som det också kunde heta om det var fråga om en filmtitel: ”Thö poor father of Sune”. I det här läget är det dock inte fråga om någon filmtitel, utan innebörden berör endast det faktum att jag under den senaste veckan, vid enstaka tillfällen, tänkt på och lidit med den stackars fadern till Sune. Han som ju faktiskt alltid gör sitt bästa för att hela hans familj ska må bra. Ska få uppleva saker tillsammans. Och i den bästa av världar njuta av gemensam kvalitetstid. Och vad har han för det? Ingenting. Inte helst nöjet av att hans omvärld ska minnas honom vid namn. Trots att jag anstränger mig så att tårna nästan krullar ihop sig kan jag för mitt liv inte minnas vad han heter. Så det får bli Sunes pappa.

Eftersom jag är en person som lever mig (onödigt mycket enligt min man) in i allt det som sker runt omkring mig. Filmer, böcker, skråttar som dör. You name it. Så har jag förvisso lidit med Sunes pappa tidigare. Rättare sagt i varje TV-avsnitt eller film som jag sett med nämnde mansperson. Jag har gång efter annan vridit mig av förtvivlan när allting alltid blir så fruktansvärt fel för honom. Stackars, stackars man. Stackars, stackars familj. Hur orkar dom? Ja, jag är medveten om att det är fiktion och på låtsas, men ändå?

Men för att återgå till poängen: senaste vecka förstod jag honom på ett alldeles nytt sätt. Vi firade nämligen sportlov på både skidort och äventyrsbad. Firade, jo man säger faktiskt så. Förståelsen slog till någonstans där mitt i firandet, kanske var det gång femtielva av de sextio när medlemmar i min familj framförde att maten inte var god? Alternativt kläderna obekväma. Alternativt vattnet för kallt. Då tänkte jag… varför gör man det här? Flyttar vardagen uppskattningsvis 450 kilometer västerut – när man lika bra kunde stanna hemma och gnabbas över mat, kläder och vattentemperatur? Gratis. Är det inte aningens dumt att betala dyrt för munhuggande på annan ort?

Who knows. Å andra sidan åkte vi i mycket trevligt sällskap. Vi fick möjlighet att utmana oss själva och göra saker vi inte gjort förr. Plus att vi faktiskt eliminerade det mesta av vardagen, typ de mer omfattande mat- städ- och eldningssysslorna. Så egentligen, riktigt på riktigt, hade vi det  bra! Hoppas att också ni andra hade det…

/ Linda