Som en yrvaken Hattifnatt dras jag under natten till vardagsrumsfönstret. Blixt efter blixt skär över himlen medan jag tyst och långsamt räknar in mellanrummet mellan ljus och muller. Ibland kommer jag ganska långt i mitt lågmälda mumlande, ibland hinner jag bara inleda räknandet. Och det dån som då följer är starkt och intensivt för att på det sättet tydligt visa vem som sist och slutligen bestämmer här i världen. Varken jag eller hattifnattarna. Inför vädrets makter har vi små mänskor inte mycket att säga till om.

Ännu vill eller kan jag inte gå och lägga mig. Utan lyssnar istället på det vildsinta regnet som öser ner mellan åskbyarna. Plåttaket bågnar nästan under tyngden, men precis när jag stilla börjar fundera på hur mycket taket egentligen kan ta emot, är regnet över. Lika snabbt som det tog sin början. För att några timmar senare om igen upprepa samma mönster.

Dagen efter inleds med hällande regn i strålande solsken. Men på något konstigt vis känns det inte fel utan helt rätt. Varför skulle vädret följa sitt traditionella mönster när varken vi eller världen gör det? I Texas, Amerika tillåts studenter att bära vapen på universitetsområden. I Aleppo, Syrien dör barn under dag efter dag av bombning. I Rio de Janeiro, Brasilien är havsvattnet så förorenat att OS-deltagarna uppmanas att inte bada. Och om de badar att inte doppa huvudet. Världen är upp och ner.

Men denna högljudda natt som nu är förbi, var den första hela natten för ett litet flickebarn som vi alla länge väntat på. Och för både hennes och andra barns skull är det gott att vädret gör sitt bästa för att ladda ur och om möjligt skapa någon slags balans i systemet.

Jag hoppas att världen så småningom kommer till insikt och gör detsamma.

/ Linda