Sommaren… Även om man skulle kunna tro att jag efter 41 år har vant mig vid årstidsväxlingarna. Att jag kanske så där lagom nonchalant skulle kika ut genom fönstret för att lugnt konstatera ”så grönt det är”. Alternativt komma ut på trappan och stillsamt säga ”o så varmt och skönt det har blivit”. Men nej, sommaren överraskar mig varje år. Just när jag givit upp hoppet sveper den in med buller och bång och blåser liv i allt det halvdöda och trista. Schlabam så blir allting grönt! Kapoff så stiger värmen så drastiskt att jag nästan tänker gnälla över hur varmt det är. De flesta gånger lyckas jag dock hejda mig innan de förrädiska orden kommer över mina läppar. Jag menar – hur dumt skulle det bli? Först ynka sig om kölden i tio månader för att sedan drista sig till att öppna munnen och påstå att det är för varmt? Men som några av oss igår konstaterade, det kan lätt bli för mycket av värmen för oss nordbor. Vi tycks vara förprogrammerade på snålblåst, måttlig kyla och ett halv kilo melankoli.

I helgen svepte dock sommaren in. Modigt skippade jag därför sockorna. Öppnade taket på min bil. Och stornjöt i min totala förvåning över att den mot alla odds faktiskt kom till oss. I år också. Av naturliga orsaker tillbringades kvällarna därför med aningens svedd nacke och tillika kinder. Men vad gör man inte när det ges tillfälle att njuta av allt det behagliga som livet och naturen har att erbjuda oss?

Till och med min högra arm är svedd! Despite the fact att de båda armarna i min ägo länge brukar vara tämligen resistenta mot solens strålar. Hemligheten? Kyrkbesök, vit skjorta och strykjärn. Men det är en helt annan och mycket mer plågsam historia.

/ Linda