Leva eller över-leva?

Hörni mänskorna, jag har tänkt en hel del de senaste veckorna. På livet och allt det vi försöker klämma in i det. På hur vi ibland försöker leva så till den milda grad att vi till sist knappt överlever. Då blir det på något vis fel, eller hur? Alla vill vi så mycket och det är naturligtvis okej, men längs vägen behöver vi kanske påminna oss för vem eller vad vi gör det vi håller på med. För att skapa balans och utrymme för också oss själva.

Sen har jag tänkt på hur mycket vi klarar av när vi får jobba med mänskor som är lika drivna. Mänskor som gör det lilla extra. Som förstår att det ibland kostar på att nå målet. Mänskor som kanske inte alltid delar våra åsikter men ändå förstår att vårt syfte är detsamma: att åstadkomma någonting bra.

Och mest av allt har jag tänkt på hur mycket som hänger på oss enskilda individer. Hur fruktansvärt lätt vi kan lyfta eller sänka varandra. Och på det ansvar vi har när det kommer till hur vi möter och bemöter andra mänskor.

Med allt det i beaktande tänker jag så här på sista semesterdagen presentera LLL: Lindas Lagoma Levnadsord. Ord som inte nödvändigtvis bör betraktas som lag, men som med fördel kan ses som en rekommendation:

  • Lev lagom. Kom ihåg att andas. Också när du gör saker för andra får du inte glömma dig själv.
  • Jobba med sånt du finner glädje i. Med mänskor som delar dina värderingar. Som arbetar hårt men ändå vill och kan skratta med dig. Som delar dina glädjeämnen men också dina bekymmer.
  • Behandla alltid dina medmänskor väl, var du än möter dem. Se dem. Lyft dem. Ju högre du lyfter, dess starkare blir du själv.

Att den sista punkten är överlägset viktigast och grunden till allt behöver jag väl kanske inte påpeka?

Nåopp, tänkte väl det.

 

 

Oersättlig – någon?

svamp

Många av oss gör misstaget att tro att vi är oersättliga. Att det som vi gör inte kan göras av någon annan, men så är det inte. Missförstå mig rätt när jag säger så: det handlar alltså inte om den person vi är och den betydelse vi har för andra mänskor. Till den delen är vi faktiskt mer eller mindre oersättliga. Ta exempelvis min mamma, som alltid kommer att vara just det, mamma. Ändå finns i mitt liv många andra som har mammakvaliteter. Som kan stöda mig, vägleda mig och på alla upptänkliga vis fungera som en modersgestalt.

Det jag istället menar är att vi ibland förleds att tro att vi inte kan ersättas, varken i jobbet eller i politiken. Eller i olika föreningar som vi själva väljer att involvera oss i. Där kan vi nämligen ersättas eller rättare sagt: det är själva grundidén. Samtidigt som tanken också är att vi ska komplettera varandra, detta eftersom det för det mesta är fråga om ett lagspel där vi tillsammans skapar något för någon annan.

I jobbet har vi olika uppgifter genom vilka vi alla på sätt eller annat strävar mot samma mål: ökad vinst, god vård. Eller god inlärning. I politiken och föreningslivet förhåller det sig på samma sätt: vi har en gemensam vision och en tanke om hur vi ska nå dit. Och skulle det vara så att vi av någon anledning är förhindrade att just den dagen eller kvällen finnas där vi borde och göra det som förväntas av oss, så kallar vi in en ersättare. För även om vi alla naturligtvis är viktiga så kan vi ersättas. Så är det och så kommer det att förbli.

Repetera: vem är oersättlig?

Ingen.

(Illustreras av: svamparna. Faller en står de andra kvar.)

 

Projektdrömmar

I samma sekund som Alfred Backa vildsint höjde saxen och skulle inleda klippningen av min av rädsla skakande hund – vaknade jag. Jag vet inte om det var den rostiga gamla fårsaxen som gjorde det, eller om det var det faktum att Alfred hade spänt fast Ratten (ja, vår hund heter Ratten, kort för Ratata) i en gammal träställning misstänkt lik ett medeltida tortyrinstrument. Eller om det var just det oväntade i att det var Alfred, som höll i saxen.

Vem vet. Konstigt är det också att det inte var förrän då som jag vaknade, eftersom mycket annat skett före Alfreds uppdykande. Tillsammans med massor av andra mänskor, både kända och okända, hade jag varit på fest i en ungdomslokal. Jag vet inte vilken, men den såg ut sådär som sådana vanligtvis brukar göra. Med stor sal, scen och höga fönster. Ingen satt mitt i rummet utan alla satt uppradade längs med väggarna. Carola Lithén (förlåt Carola, men du var där) ropade ut presentationer av en massa mänskor som aldrig kom. Inga dansare. Ingen orkester. Istället inledde en representant för Vasabladet ett långt och invecklat tal.

Medan allt det här hände satt jag själv på golvet och funderade på vem som hade arrangerat det hela när de inte ens hade fixat stolar. Inget kaffe fanns det heller eller något annat att bjuda på för den delen. Och killen från Vasabladet bara pratade på. Sen började det faktiskt välla in mer eller mindre okoordinerade uppträdanden, både dansare och band. Ändå gav Carola inte upp utan fortsatte att ropa in fler.

Till sist började en otäck insikt gro i mig, om att det kanske var jag som stod som arrangör, jag som var ansvarig för att hålla ihop det hela. Tänk om det faktiskt var så? Vem skulle då någonsin våga anlita mig igen? Jag måste alltså skaffa fram pengar snabbt! Hyra stolar och bord, få någon som kokar kaffe och fixar fram gåvor till talarna. Framför allt få alla att fatta att de måste turas om. Att alla inte kan göra sin grej samtidigt!

Så jag sprang ut för att hitta en bankomat, men i och med att de flesta bankomater dragits in visade det sig vara omöjligt. Istället hittade jag Alfred, och vaknade.

Tolka den drömmen – den som kan!

Fredag, ledig – check!

img_20160916_105800

Idag är jag ledig, något som känns helt okej. Jag skulle faktiskt till och med kunna påstå att det känns mer än bara okej. Ända från pannluggen ner till tårna pirrar något omkring som känns snudd på fenomenalt bra. Vet ni varför? För att jag har fått jobba för ledigheten. Jag har haft ett arbete att gå till. Med tydligt avgränsade arbetsdagar fyllda med varierande uppgifter som ska avverkas. En efter en: check, check, check. Och check.

För många kan tiddelipommet upplevas självklart, men själv har jag upplevt ledigheter som inte alls känts på det här sättet. Som jag inte kunnat njuta av eller kanske ens haft möjlighet att notera att de faktiskt infunnit sig. Olika långa perioder då jag levt på stipendium. Vårdledighet. Dagar och veckor då tiden på något sätt bara flutit omkring och jag inte kunnat skilja åt vad som är vad. Och sånt kan bli lite tungt i längden. Barn säger ibland att de önskar att det vore julafton eller födelsedag varenda dag – hela året! Men var skulle glädjen finnas då? När det roliga blir standard finns inget som bryter av.

För dels tror jag att det är det där med omväxling. Att vi behöver få komma ut och bort, känna att saker och ting händer. Att vi inte bara trampar fram i samma spår dag ut och dag in. Ändå tror jag att mitt fredagslyckliga lilla jag mest njuter av att vara en del av något. Ett hejdlöst roligt gäng av kollegor. Saker som ska tas tag i. Mail som ska skickas. Möten som ska förberedas. Och höjden på fröjden: luncher som ska ätas. Måste ätas, för annars blir tankearbetet så ofokuserat och luddigt. Tur att man har ett jobb att gå till.

Hur skulle man annars kunna få ledigt?