Tankar om tid

Knotigt vindpinade granar står i tyst och allvarsam givakt längs liftbanan. I de redan välnötta spåren strävar mina slalomskidor taktfast mot den mäktiga fjälltoppen. Vinden viner stilla, snön slår milt mot mitt ansikte. Det är då jag inser att jag just nu är med om något stort.

Tiden är inte densamma här.

Kanske är det för att jag inte har några alternativ. Riktningen och målet är givet och jag måste fortsätta uppåt. Kanske är det för att jag är så långt hemifrån att några bekymmer inte når mig. Annat än de korta stunder jag loggar in på Facebook och märker att den lilla världen fortfarande finns kvar. Men då tar jag mig snabbt snabbt tillbaka till lugnet och himlahöjden.

Eller kanske är det för att jag äntligen får andas i egen takt?

Och inte i andras.

20190228_161756.jpg

Varför blir det aldrig rött?

När det kommer till trafikljus klagar vi för det mesta på att det är rött, det vill säga den färg av de tre som (enligt oss) är den vanligast förekommande (röd). Det spelar ingen roll varifrån vi kommer eller vart vi är på väg: så fort vi närmar oss ett trafikljus så är det (enligt vår egen utsago) rött. Och skulle det vara så att det undantagsvis inte redan är det, så slår det snabbare än vi hinner säga trikolor om till exakt den kulören.

Men varför är det då så? Jo, ur trafiksäkerhetssynpunkt skulle många säga. Vi måste helt enkelt ha någon slags fördelning så att inte alla på samma gång kastar sig in i vägkorsningarna. Medan andra skulle säga att trafikljus finns där för att förmörka sinnet hos bilförarna. För att utstuderat driva dem till vansinne under sådana dagar då de har bråttom till jobbet, dagis eller polisstationen (för att kvittera ut sina böter för trafikförseelser, dvs. framförande av fordon mot rött ljus).

Den här veckan lärde jag mig dock att det faktiskt finns dagar när trafikljusen aldrig slår om till rött. Aldrig. Tillfällen när den gröna vågen ter sig närmast oändlig. När sker sånt kanske ni undrar? Jo när man längtar efter rött ljus! När man VILL att ljuset ska slå om.  När man håller på att KVÄVAS i sin lilla plåtlåda för att fläkt inte var UPPFUNNEN år 1972 när bilen tillverkades. När allt man kan tänka på är att ljuset ska slå om så att man får tid på sig att öppna taket, något som görs på 20 sekunder blankt om bara bilen står stilla. Det vill säga vid ett rödljus. (Man kan göra det under bilfärd men då rivs hela suffletten bort, något som därför inte är att rekommendera)

Så när jag surfandes på den gröna vågen häromdagen svischade fram genom stan – för att inte säga genom livet som sådant – var några sekunders paus det enda jag kunde tänka på: ge mig ett rödljus så att jag kan bromsa in och släppa in ren, frisk luft!  Allt jag begär är tjugo sekunder, annars orkar jag inte.

Men fick jag dom? Nej, för så är livet ibland. Pauser ges inte utan de måste tas. Lever jag? Ja, för så är livet också. Det utmanar oss. Varenda stackars dag.

/ Linda