Jag är en doer. Till lust och förbannad leda. Jag fixar, donar, grejar och har mig. Helst själv, för då vet jag vem jag har att skylla på om hela alltet kapitalt skiter sig. Dessutom är jag lite svag för det där med att vara behövd. Och gillar att ställa upp om jag vet att mänskor runt om mig har behov av någon som gör just det: ställer upp.

Men idag fixade jag inte för någon annan utan jag fixade för mig själv och den uppgift jag har tagit på mig. Vartefter timmarna gick och jag insåg att jag fortfarande har en viss koll på det som förväntades av mig – blev jag alltmer fokuserad. Taggad, till och med.

Åtta timmar slank förbi utan att jag ens hann blinka. Några små bakslag, men dem redde jag upp. För att den sista timmen bli allt modigare (vissa kanske till och med skulle använda ordet dumdristig). Vid datorn bollade jag med siffror. Kodade. Kollade medelvärden. Samband! Analyserade hejvilt till höger och vänster. Och för mitt inre såg jag hur jag headhuntades till statistikcentralen och en lovande karriär som nytänkande statistiker.

Så här i efterhand inser jag ju att jag borde ha förstått. Att förr eller senare följer (alltid) en kraschlandning. Och då blir man ju (alltid) så innerligt led. Så då grät jag en skvätt, fick av sonen tröstande klappar på mitt trötta och överhettade huvud. Och gjorde mitt bästa för att andas lugnt en stund. Sen fick jag sällskap av en man som inte var intrasslad i siffror jäms med ögonbrynen. Som hade lite distans. Och ser man på, med gemensamma krafter lokaliserade vi det material som för en stund roat sig med att bli osynligt. Men nu är allt sparat. Och sparat igen.

Ibland är livet nästan för spännande.