Dagen efter du dog satt vi allesammans hos mamma och tittade genom gamla fotoalbum. Vi såg dig tillsammans med mamma, med oss och våra barn men också med de barnbarnsbarn som du hunnit få. När vi bläddrade bland sidorna fyllda med bleknande fotografier och kraftigt beskurna människor – sådär som människor på fotografier blev på den tiden som man framkallade alla bilder – insåg vi hur många år du faktiskt varit borta från oss. Vi har förlorat bit för bit av dig och sörjt enskilda delar, men efter det här måste vi sakna hela dig och den du var. Glädjen, humorn, kärleken men också framåtdrivet. Vi måste till och med sakna din förmåga att upprepa samma kraftuttryck (s*t*n) i olika tonlägen under x antal minuter. Sådär som du gjorde när du blev arg och irriterad på dig själv. Oftast var det så med dig, mot andra visade du sällan ilska men mot dig själv var du skoningslöst hård.

På bilderna från när vi var små såg du oftast trött ut och jag förstår det, du arbetade mycket. Inte bara med ditt dagjobb som först utfördes i Replot kommun och senare Korsholms kommun, utan också med egna husbyggen, uthusbyggen, båtbyggen och andra byggen. Som byggmästare och fixare var du oftast i rörelse men de få gånger när du inte var det … så somnade du. Hemma i soffan. I väntan på färjan. Eller på golvet när du lekte med oss eller barnbarnen. Du kanske inte vet det men de flesta av barnbarnen har vid något tillfälle överlistat dig under din sagoläsning och tyst smugit ut efter att du somnat. Du kunde till och med somna när vi var bortbjudna till dina och mammas syskon eller vänner och alla visste att om man plötsligt hör en snarkning … var det nio gånger av tio Kurt. Din förmåga att i olika positioner och vid olika tidpunkter ”dvala in” som du själv kallade det, har varken då eller senare överträffats av någon annan.

Men vet du pappa, även om du ofta var upptagen så upplevde jag dig aldrig som frånvarande. När du var med oss var det vi som var de viktigaste för dig och du visade alltid att du var stolt över oss. Jag behöver inga pojkar sa du, tre flickor är det bästa man kan ha. Dessutom, när man har döttrar får man förr eller senare söner. Du uppmuntrade oss att göra vad vi ville och du lärde oss mycket. Allt från att spackla och måla till att vara hjälpsam och snäll med andra. Däremot var du inte så bra på att ta itu med oss när vi gjort något dumt eller frågade om vi fick göra något som högst antagligen skulle resultera i något dumt. Då sa du istället åt oss att gå till mamma som ett helt liv fick spela bad cop de (få) gånger när det behövdes (du märker kanske att jag friserar lite här pappa men vem ska ha åt mig? Mamma som vanligt antar jag, du är ju inte här.)

Åj pappa. Hur kan det vara så att man till och med önskar att någon ska få dö, men när det sen händer gör det alldeles fruktansvärt ont? Jag ville inte att du skulle behöva ligga som en värkande skugga av dig själv, men nu när jag vet alternativet vill jag ju inte det heller? För många år sedan sa du till oss att om vi ser dig falla ihop på gården ska vi inte gå till dig utan istället vänta tills vi är helt säkra på att det är för sent, först då ska vi ringa ambulans. Du ville inte begränsas. Du ville inte minnessjukdom. Och ändå blev det så, livet och vad det för med sig kan man inte något åt. För din skull är jag alltså lättad och glad, nu behöver jag bara hitta den känslan också för mig själv.

Det jag trots allt kan säga att jag känner glädje över, är att vi fick den sista dagen tillsammans. Efter att de på förmiddagen ringde från boendet så infann vi oss en efter en. Vi var med dig i rummet. Höll dina händer, drog på dig yllesockorna varenda gång de halkade av dina kalla fötter, stoppade om dig med extra filtar. När vi blev hungriga hämtade vi mat och personalen bjöd på eftermiddagskaffe. När kvällen kom bäddade vi ner oss bredvid dig på extrasäng, i den lilla soffan och på golvet. Jag vet inte om du hörde oss men jag vill tro det och mitt i sorgen kändes det som en av de gånger vi alla fem trängde in oss i vårt gulblåa tält på någon campingplats i vårt västra grannland. Och precis som när vi var små var det varmt och trångt med lätta stråk av inte helt angenäma dofter. De sista kvällstimmarna var rummet fullt av dina kämpande andetag men där efter tio andades du allt långsammare för att till sist helt upphöra. Min ena syster (du kände säkert vem av oss) som just då låg bredvid dig tänker att det var för att hon gav dig lov att gå. Fast jag tänker att du kanske ville iväg till något tystare och mer behagligt ställe när min andra syster som låg på golvet, mittiallt började snarka (du känner dina barn, du vet vem jag menar). Oavsett hur det gick till så var du plötsligt borta. Så konstigt det kändes pappa, att smeka din panna efter att du gått, men så fint det ändå var att ha fått dela den stunden.

Nu ska du ta hand om dig och ha det så bra där du är, så försöker vi göra detsamma här hemma. Jag försöker också komma ihåg alla de visdomsord och sanningar som du lärt mig under åren. Alldeles speciellt ska jag vårda ”välplanerat är halva arbetet” och ”allt som inte är möbler är ved och allt som inte är ved är möbler”. Jag lovar att under vintrarna ta på mig ordentligt med kläder så jag inte bli kall om njurarna och jag lovar att alltid bära reflex i mörkret. Däremot kan jag inte lova att jag inte ska äta något efter klockan 18 för att inte få ont i magen. Mat är gott, jag tar alltså magsmärtan men samtidigt ansvar för de beslut jag fattar. Precis som du har lärt mig.

Tack pappa för att du var du. Vi ses en annan dag.