Ibland måste man påminna sig om att inte gå ut med för höga förväntningar inför den dag som gryr, utan istället sikta lite lagom lågt. Och samtidigt som man sänker siktet kan man också tänka på att dela in dagen i mål och delmål. På så vis är nämligen chansen att eventuellt få uppleva någon slags tillfredsställelse, i vissa fall till och med glädje, avsevärt högre.

Därför utgjordes idag mitt delmål nummer ett av att jag med ren tröja skulle lyckas ta mig till jobbet. Ni kanske tycker att det låter som ett väldigt simpelt delmål, men låt mig direkt ta er ur den villfarelsen: det är inte lätt, utan tvärtom svårt. Jättesvårt.

Det är inte det att jag inte skulle vara kapabel att tvätta mina kläder, utan det hela hänger på att jag har en ny älsklingströja. En mycket lång älsklingströja. Och om man som jag alltför ofta har bråttom på väg någonstans, hamnar (stora) delar av nämnda tröja nio gånger av tio på utsidan av bilen. Något som verkligen inte är att rekommendera, speciellt inte under en sträcka på i snitt 25 kilometer körda i finländskt decemberslaskväder.

Men idag gjorde jag det faktiskt, hel och ren kom jag fram. Trots att vi hade glömt simglasögonen åt den son som skulle och simma med hela skolan. Trots att jag tio minuter före bussen skulle gå slirade tillbaka in för att leta efter dem. Trots att jag inte hittade simglasögonen utan endast fodralet som jag för en gångs skull hade instruerat en till mig närstående person att hålla reda på. Trots att vi båda, samtidigt, insåg att simglasögonen som skulle ha legat i det fodral som vi faktiskt hittade försvann redan i somras vid hopptornet. Och trots att jag spenderade några värdefulla minuter på att febrilt leta genom plånbok, väskor och bil efter pengar som skulle kunna utnyttjas till att köpa nya simglasögon vid Tropiclandia.

Trots allt det vansinnet: så kom jag ihåg att lyfta in hela tröjan. Vet ni hur det kändes? Jo det kändes bra, tackar som frågar. Sen fortsatte faktiskt dagen till min favör, så där som man så smidigt uttrycker det i Monopol. Inte en enda gång blev jag beordrad att gå tillbaka till Fängelset utan att passera Gå. Bara det.

Och nu är det kväll. De förväntningar jag hade för egen del infriades på ett ganska hyfsat sätt, så jag är nöjd. Men tyvärr hade jag glömt att sänka förväntningarna gällande det ärende som idag behandlades i riksdagen.

Och det var ju dumt av mig.