Efter kvällens strövtåg i skog och mark tänkte jag skriva något vackert om hösten. Om det svala vattnet som långsamt stillar sig. Om trädens blad som skiftar färg och om luften som blir allt klarare. Men det är fan så svårt att vara poetisk när älgflugorna surfar längs mittbenan och i nackhåret .

Så nu plockar jag istället. Både de faktiska krypen och de fiktiva. Man är ju tyvärr funtad så att olusten sprider sig så att man plötsligt tycker sig känna de små liven överallt. Typ som när man får hem skolårets första meddelande om att lössen är på ingång och då nästan kliar ihjäl sig på kuppen. Oavsett om man har löss eller inte.

Jag skulle vilja tro att det finns en mening med älgflugor, att deras liv trots allt har ett syfte. Men det enda jag då kan tänka mig är att de finns där för att påminna oss om att hur litet någonting än är så biter det sig fast. Att det inte är storleken eller mängden av någonting som är avgörande utan graden av elakhet.

Och i så fall är det ju nästan lite synd om dem.

Nästan.