Scener ur ett äktenskap – part 2

Liten familj närmar sig slutet av sin resa till grannlandet. I bilen på väg mot färjan som ska ta dem hem igen, tappar plötsligt mamman en hallonbåt på bilgolvet. För att ytterligare komplicera det hela faller hallonbåten inte så att säga ”på eget golv” utan landar bredvid chaufförens fötter.

Nej! Den föll! Och nu är dom snart slut! Kan du snälla titta om du hittar den?

Mannen kikar ner mot sina fötter. Sträcker ner handen, tar upp något litet som han snabbt blåser av och stoppar i munnen. Mamman tar istället fram påsen med hallonbåtar för att gräva de två sista ur den. Mannen sneglar fundersamt till sidan.

”Meh! Är det bara hallonbåtar i påsen? Hur kunde jag då hitta en svart båt?!”

Var den skarp?

”Jo.”

Då var det säkert den jag tappade för någon vecka sedan. Vad bra att du hittade den.

Besvärad tystnad sänker sig över det vänstra bilsätet. Höstlovstrött mamma i det högra sätet dör långsamt (och tyst) skrattdöden.

Vad vore livet utan familjesemestrar? Typ lugnt.

Och skönt.

 

Sexton år

Eftersom det sägs att det är viktigt att inte ta varandra för givet har jag idag köpt en present till min man. Det är också viktigt, sägs det, att på olika sätt visa sin uppskattning för den mänska man valt att leva med. Och efter sexton år som gifta (och 18 år tillsammans) så finns det en överhängande risk för just sånt, både det att man börjar ta varandra för givet och att man glömmer bort att visa sin uppskattning. Trots att det egentligen inte krävs speciellt mycket för att visa att man ser den andra. Och då menar jag verkligen ser.

Presenten som högtidligen ska överräckas på vår bröllopsdag inkommande fredag, är en skylt. Försedd med ett underliggande budskap som visar att jag verkligen ser honom för den han är, eller vad tycker ni?

Skylt

Och vill man gå på djupet finns det egentligen två budskap i den mycket korta texten. Dels det att jag nödvändigtvis inte uppfattar min man som urtypen av ”normal”, utan istället som en trivsam variant av icke-normal. Läs: personlig. Ibland på gränsen till smärtsamt och irriterande personlig, men man kan inte (och vill kanske inte) få allt. Dels finns där budskapet om my next husband som tillsammans med ordet normal bildar en paradox. Eftersom både han och jag vet att normal i ordets tradionella bemärkelse inte finns på min önskelista, kommer det heller inte – som vi vet nu i alla fall – att bli någon ”next husband”. Äktenskapet ger dock ingen garanti för att båda samtidigt hastar vidare till nästa liv så av naturliga skäl måste det kanske finnas lite spelrum där.

För övrigt ger äktenskapet inga andra garantier heller, utan sett i det här perspektivet finns enbart alternativet att båda parter enligt bästa förmåga jobbar på för att få det hela att gå ihop. För det mesta kurvar livet tillsammans på ganska bra, men precis som med mycket annat finns det perioder under vilka det är svårare att hitta den där himlastormande känslan av ”vi emot världen” som man under den första tiden upplevde. Då blir det kanske lite mer av: Nu går jag och slåss mot världen – ska du med? Om inte kan du väl plocka i diskmaskinen och dra ett varv med dammsugaren istället. Men såna stunder har också en mening och måste få finnas. Att förvänta sig något annat är att lura sig själv.

Och hur fiffigt är väl det?

/ Linda