Tretti minuter! sa han. Vred runt äggklockan ett halvt varv och gick. Kvar sitter jag och funderar på vad det var som just ägde rum. Äggklockade han mig verkligen? Så kan han ju inte göra, det är ju mitt jobb! Att på något vis se till att han håller tiden och gör lite lagom av allt istället för att fastna i än det ena än det andra. Jag gör det inte längre med hjälp av äggklocka förstås, det var för några år sedan när barnet ifråga gripits av skärmbegär. Nu för tiden kör vi istället med muntliga uppmaningar i skalan vänligt upplysande till upprört morrande. Nu – räcker – det – ut – och – titta – på -sommaren. NU!

Så här sitter jag och försöker prestera någonting. I vansinnestickandet från en upprörd äggklocka som är fullt förvissad om att hon alltid har rätt. Och jag vet inte om det bara är jag som hör det, men tickandet blir faktiskt högre för varje sekund som går. Till och med efter det att jag la ner henne i skrivbordslådan så känner jag hur trumhinnorna taktfast pressas inåt.

Eftersom jag värdesätter min mentala hälsa gav jag efter femton minuter upp mina försök att prestera något kvalitativt bra. Och ungefär samtidigt som jag kapitulerade insåg jag att jag i denna stund upplever dagens samhälle i miniformat. Det är nästan så att jag för mitt inre ser den gigantiska äggklocka som vi med gemensamma krafter dragit upp för att vi alla ska prestera så mycket som vi bara hinner och kan. Och helst göra det framgångsrikt. På kortast möjliga tid. Men … där! Ringde åtminstone min äggklocka. Och jag är fri.

För en stund.

/ Linda