Jag hade för avsikt att skriva ett långt inlägg i den debatt som ifrågasätter fädernas rätt att bli tillägnade en farsdag. Ett resonemang och en debatt som tydligen grundats i siffror: statistik över vem som är hemma med sjuka barn, vem som diskar, håller kontakt med skolan och så vidare och så vidare… Men vet ni vad? Jag orkar inte.
Istället nöjer jag mig med att konstatera att det måste vara tungt att leva så. Att på millimetern känna sig tvungen att räkna ut vad som är ditt ansvar och vad som är mitt. Att tro att livet blir fullkomligt när de lass vi bär är exakt lika tunga. Livet funkar inte så. Men vi måste ändå, på något vis, försöka få det att fungera. Genom att prata med varandra (i olika röstläge naturligtvis, beroende på grad av trötthet och / eller irritation brukar volymen ha en tendens att stiga). Genom att tillsammans se på våra individuella styrkor, svagheter, önskemål och drömmar och utgående från det fördela uppgifterna så långt det går och är möjligt. Genom att på något vis försöka fixa till det så att det i slutet av dagen har gått runt. Och det är banne mig inte lätt. Men vem har sagt att det ska vara det?
Själv ska jag fira alla de fäder i olika generationer som jag har förmånen att ha runt mig. För att de finns. Och för att de varje dag gör sitt bästa för sina barn. Precis som jag med varierande resultat försöker göra.
/ Linda