Under mina år inom kommunalpolitiken har jag lärt mig mer och mer. Men samtidigt som min kunskap växt, har insikten gjort detsamma. En insikt om att jag inte vill göra det här igen. Inte satsa ytterligare fyra år av mitt liv, inte läsa långa föredragningslistor. Inte sitta på ännu längre möten. Inte kämpa för att försöka förstå hur allt hänger ihop och varför man helt enkelt inte bara kan göra som jag vill. Eller som min by eller del av kommunen vill. Varför i hela friden måste det vara så svårt? V a r f ö r?
Så jag sa nej. Det räcker nu. Det här är inte för mig utan andra får ta över. Andra som kan, orkar och vill. Andra som inte blir knottriga i skinnet av allt de försöker greppa. Och som inte grips av vanmakt över att det i ett mötesrum ska vara så svårt att lyssna på och till varandra. Eller svårt att tala till och med varandra. Och med det sänkte sig lugnet och jag var tillfreds. Jag skulle bereda rum för nya krafter.
Men så passerade ytterligare tid. I politiken kan man nämligen inte ställa sig upp mitt under ett möte och vänligt tacka för sig. Man kan själv inte bestämma exakt när måttet är rågat. Den som sig i leken ger … och så vidare i ett strikt tidsbegränsat utrymme. Jag hade ännu ett och ett halvt år framför mig och konstigt nog började mitt nej förvandlas till något som mer liknade ett alldeles tvärsäkert nja. Och detta nja böljade fram och tillbaka i mina tankar. För. Mot. Ja. Nej. Varför. Varför inte?
För tänk om alla skulle tänka som jag har tänkt? Att de ska kasta in handduken och stiga av efter fyra år. Då kunde det bli så att det i början av varje ny period sitter fullt med nya ansikten i mötesrummen. Mänskor som liksom jag kämpar för att komma in i systemet. Och precis när det börjar kännas som att man nästan har bilden klar för sig – så klipper man av. (Eller så kan det mycket väl vara så att det bara är jag som haft en väldigt lång startsträcka, andra hiffar på nolltid det som för mig tagit lång tid att klura ut.)
Så till slut blev njaet ett ja. Och där befinner jag mig nu. Där det kommer att vara möjligt att en gång till skriva mitt nummer på en vit papperslapp. Och även om det bara skulle vara min mamma och pappa som väljer att pränta ner just de siffrorna (för åtminstone dom gillar mig och det jag gör ännu), så kan jag med gott samvete säga att jag och mitt frustrationsknottriga skinn gjorde vårt bästa.
Och försökte.
Linda gillar läget 