Som Mr. Bond brukar säga. Eller som vi i Replot väljer att uttrycka detsamma: skakad, men inte störd. Och det är ganska ofta som åtminstone jag på sätt eller annat skakas om. Men trots att jag är den typen som dagligen både rörs och berörs, betraktar jag mig ändå inte som en störd mänska. Utan helt enkelt som någon som har lätt till både skratt och gråt. Som kan fulsnyfta till fejkade amerikanska tv-serier. Gripas av våldsamt finskt vemod när jag hör en finsk tango. Eller nästan skratta på mig när jag läser någon av Fredrik Backmans romaner. För så funkar jag. Sån är jag.
Men ibland känns det som om världen idag inte riktigt har plats för personer som känner (för) mycket. Idag föredrar man istället mänskor som bättre kan stänga av och in det dom känner. Mänskor som kan välja vad de ser. Jag skulle kanske inte säga ”blunda” för vissa saker, men eventuellt kisa lite. Sådär lagom. Fast det säger världen inte rent ut. Istället lägger man etiketter på dom som är dåliga på att kisa, vare sig det gäller med ögonen eller öronen. Man säger att dom är högsensitiva och låter med de förstå att det inte är omgivningen som har problem utan vissa av dem som lever i den.
Själv tror jag att skulle vilja svänga på det hela och säga: tänk om det inte förhåller sig på det sättet? Tänk om vi på något sätt har skapat en värld som har så högt tempo och som är så full av intryck: färger, ljud, rörelse, händelser – att den snart inte är uthärdlig? För en vanlig mänska, vill säga. En mänska som ser, hör, upplever. Som känner med och för andra. Som inte kan eller vill halvblunda, hur mycket dom än försöker.
Vad gör vi då?