Tron kan försätta berg, brukar man säga. Försätta som i förflytta. Och tro i betydelsen ha förtröstan, lita på. Alltså inte bara som man vanligtvis gör: tror att det inte blir mörkt ännu på flera timmar. Tror att bensinen räcker. Den typen av tro som mera liknar en gissning eller ett antagande och som ofta leder till att man a) i beckmörkret plötsligt befinner sig långt ute på sjön, eller b) plötsligt befinner sig långt ute i ödemarken i en bil utan bensin.
Ordspråket och hela den här tanken om att kunna flytta på stora geologiska formationer, kommer ursprungligen från Bibeln och där står tro för något mer, något större (eller så har jag åtminstone förstått det). I det här fallet står dessutom berg kanske för något aningens mindre (samma där, världslig tolkning av undertecknad), men så där bildligt talat ville man säkert ta till något enormt för att öka tydligheten och visa på fördelarna med hela det här konceptet tro.
I förrgår när jag ännu trodde att jag var woman enough att svänga ihop ett stämningsfullt digitalt julkort, så insåg jag ganska snabbt att min tro gällande just det kunde hänföras till ”gissa, anta-facket” och att det antagandet fortfarande var lika felaktigt som alla andra år. Istället gav jag mig på att googla mina favoriter Kalle och Hobbe för att se om de kanske skulle kunna hjälpa mig att önska god jul och tänk! Det kunde dom, så här:
På fyra rutor och med några få repliker lyckas Bill Watterson få in de riktigt stora frågorna: att tro på något man inte ser. Att förtröstansfullt våga förlita sig på att någonting eller någon existerar, är det så tomten eller är det någon annan. När det gäller den tidigare nämnda personen så finns i vårt hem inte längre någon som formellt tror på honom, ändå vill man så gärna tro.
Så mycket – att nästan allt blir möjligt.