När jag och min lilla Citroen vid besiktningen igår fick frågan om hur länge vi delat livet med varandra hann jag svara först. Fem år sa jag, vilket ledde till en liten hickning i sätet under mig. En hickning som diskret påpekade att det är ju faktiskt det dubbla! Tio år av sommarturer. Tio år av terapi i bilform. Det enda som krävs för att man ska kunna bege sig iväg på en session är tjugo liter bensin i tanken (för ser ni mer går inte i den). Sen gungar vi iväg. Backe upp och backe ner. Om solen skiner öppnar vi taket. Regnar det hör vi dropparna mjukt landa på tyget ovanför våra huvuden.
För tio år sedan, när vi inhandlade vår fröken av årsmodell 1972, förstod jag inte hur mycket glädje jag skulle få av henne. Naturligtvis visste jag att det jag var hon och ingen annan som jag åstundade – men jag insåg verkligen inte hur mycket glädje det ligger i en gammal bil som inte kräver annat än lite ståltråd och silvertejp när hon ska fixas. När jag för några år sedan plötsligt fann mig sittandes med växelspaken i handen så tänkte jag att det i och för sig inte är något problem, det ska man göra. Problemet var att växelspaken inte längre var fäst i vevstaken och därmed heller inte i bilen. Så vad krävdes? Lite ståltråd och vi var fit to go. I somras brast bränsleslangen. Hur tog vi oss hem? Silvertejp.
Men de gånger vi inte behöver ta till alla de knep MacGywer för några decennier sedan lärde oss, då känns det ännu bättre i själen. Då myser vi. Och mår. Och vindlar oss fram i lagom takt. Man kan nämligen inte ha bråttom i denna lilla bil. I nedförsbacke och medvind går hon 110 men that’s it. Så varför stressa- när det överhuvudtaget inte är möjligt?
Citroen Dyane, alla borde ha en.
/ Linda
Linda gillar läget 