The curse of the kvällssaga

Ända sedan vår lille unge var tre äpplen hög har vi läst kvällssaga för honom och trots att han nu kommit upp i uppskattningsvis 17 äpplesnivån och numera kan läsa själv fortsätter vi med den vanan. Man kunde kanske alltså tro att vi under de senaste sju åren skulle ha varvat det mesta inom barnbokslitteraturen men så är inte fallet. Varför? Jo i det här huset vill vi vara säkra på att det vi läst faktiskt har varit bra och därför har vi läst om böckerna många kvällar efter varandra. Typ trehundratrettitre. Sen när vi har läst dem trehundratrettitre gånger så har vi läst dem några gånger till. Bara just in case. Det kan ju nämligen hända att någon bytt ut orden under dagen, ritat en ny bild eller gjort något annat totalt överraskande i böckerna som då kan medföra att de inte längre är lika andlöst bra. Åtminstone är det så jag föreställer mig att vår son tänker och någon annan förklaring till fenomenet har jag under årens lopp inte lyckats finna.

Men ändå, vi har fortsatt med läsandet och många är de nätter som jag några timmar efter sagan vaknat hopkrupen på ett kallt laminatgolv. Med kudden fastklibbad vid kinden, benen bortdomnade till oigenkännlighet och ryggen knäckt på minst två ställen stapplar jag då yrvaket mot den egna sängen. Trött, grinig och nätt och jämnt vid liv, samtidigt som jag någonstans längst inne är väldigt glad över att sonen inte bara ärvt ett blått ögonpar av storlek small, utan också kärleken till böcker.

 

Då – tre äpplen hög…

God Natt,

Linda