Vem eller varför?

Jag tror att jag är mest ögon, en person som iakttar. Mest av allt tycker jag om att betrakta andra mänskor och hur de funkar tillsammans. Delvis för att jag ser det som ren och skär underhållning, men mest för att jag är intresserad av hur vi får tillvaron att gå ihop med olika viljor och skiftande åsikter. Hur mycket pratar jag då? Tyvärr mindre och mindre, eftersom jag ibland får känslan av att det kanske inte är mödan värt.

Men nu var det ju inte mig det hela skulle handla om, utan frågan om varför vi så ofta lägger fokus på vem och inte varför. Vem gjorde det här och vem gjorde det där – istället för att fråga varför gjorde hon eller han så? Igår och idag har jag iakttagit alltför mycket ”vem” (liksom under de två senaste åren) och nu börjar jag tycka att det är dags att skippa den frågan.

För att belysa hela vem/varför-problematiken tänker jag ta en fiktiv kommun till hjälp, vi kan kalla den Knorsholm. I den här kommunen skulle man välja en ny kommunstyrelse men eftersom man inte kunde enas om vem som skulle leda den och inte heller om vem som skulle göra det med henom,  valde en del av knorsholmarna den ovanliga utvägen att åberopa proportionella val.

I samband med det här och strax efteråt lades stort fokus på frågan VEM som drog igång det hela och VEM som röstade hur. När frågan istället borde lyda varför drog man igång det hela och varför röstade man som man röstade. Själv tänker jag att om man istället för att beskylla varandra för än det ena och än det andra, vågade fråga just de frågorna, skulle man eventuellt bli lite klokare.

Varför begära proportionella val? Upplevde man att man inte blev lyssnad till – VARFÖR i så fall? Saknades förtroende för någon part – VARFÖR i så fall? Ville man ha en större förändring – VARFÖR?

Varför röstade enskilda personer som de gjorde? Delade man kanske samma värderingar och åsikter med en viss grupp – VARFÖR i så fall? Upplevde man att ens röst hördes och uppskattades i enbart ett visst sammanhang – VARFÖR?

Att sånt.

Men nu ska jag gå och lägga mig. VARFÖR – kanske ni undrar. Jo för att jag är trött.

 

 

 

 

 

Förlåt, jag ljög

Det sägs att man inte ska ljuga, att det är fult. Ändå är jag övertygad om att vi alla gör det. Ibland använder vi oss kanske av grova och smutsiga lögner för att desperat försöka shejpa upp våra egna tillkortakommanden, mer ofta vänder vi oss till det som vi väljer att kalla vita lögner. Lögner som vi bortförklarar med att vi använder dem av omtanke, för att inte skada andra

Själv ljög jag i mitt sista inlägg när jag skrev om livskris ”light”. På riktigt är den ju inte det – light – utan så mycket större.

Det är inte det att jag skulle vara rädd för att bli äldre, åren i sig har jag inga problem med. Speciellt eftersom jag inte blev någotsånär vuxen förrän jag fyllde 40. Det som jag däremot har problem med är de så att säga ”indirekta följderna” av mitt åldrande. På samma gång som jag plockar på mig den ena välförtjänta rynkan efter den andra, knuffar jag obönhörligen mina föräldrar och andra för mig viktiga personer närmare den fiktiva världskanten. Och samtidigt som jag gör det så drar jag mitt barn närmare och närmare självständighet och oberoende. Något som i och för sig också är så som det ska vara eftersom det trots allt är min uppgift.

Och kvar här i mitten är jag. Jag som inte längre är yngst men ännu inte äldst. Jag menar, hur får man ihop det?

En av Sveriges Radios sommarpratare från något år tillbaka, Louise Linder, sa att meningen med tillvaron och våra liv är att dela livet och leva livet. Att det är mänskorna och relationerna som ger innehåll. Självklart håller jag med,

men varför måste det vara så svårt?

 

Livskris light

Batwoman

Jag försöker, verkligen. Att njuta av att jag just nu befinner mig mitt i livet. Rent allmänt och statistiskt vill säga, för min del och med mina taskiga lungor ligger jag vid det här laget kanske någon centimeter över mittlinjen men ändå, jag har en hel del tid kvar att fylla!

Med … vadå?

Borde jag tänka pro-aktivt och börja dödsstäda? En syssla som en av mina vänner fyllde fritiden med för en tid sedan. Eller nej, även om det skulle vara skönt att rensa upp i röran är det kanske lite väl tidigt. Beta av min bucketlist? Annars bra, men jag har inte gjort upp någon än. Hur ska man veta vad man fyller en sån med? Jag gillar inte ens delfiner.  Eller så borde jag satsa på att förverkliga mig själv. Fast fan, det jobbar jag ju på hela tiden.

Men nej, jag klagar inte! Mitt i livet är helt okej.

Typ.

Nej jag vet inte riktigt…

… vad jag ska tänka om att man uppmärksammar ”ofrivilligt barnlösas dag” dagen innan morsdag. Är timingen fantastiskt bra eller really shitty? ”Okej alla barnlösa, här har ni er dag, ta vara på den nu för imorgon kör vi morsdag! Just saying.”

Själv har jag barn, men sex år av väntan på just det barnet gör att jag fortsättningsvis inte riktigt vet hur jag ska se på mig själv och i vilket fack jag ska placera mig, är det möjligt att finnas i flera? Trots att jag först och främst finns i facket ”uppriktigt tacksam” ser jag mig nämligen ännu i ”hopplöshetens och ifrågasättandets fack”: varför inte vi? Något som ytterligare förstärktes när vi slutligen flyttade in i facket ”sekundärt barnlös”. Vårt barn fick aldrig syskon.

Det sägs att kvinnokroppen är skapt för att få barn. För många kan det att bli med barn  upplevas som snudd på för lätt. Med jämna mellanrum läser man om oönskade graviditeter och den vånda som kan uppstå när ofrivilliga föräldrar inte känner sig redo, en vånda som för de barnlösa ofta känns som ett slag i ansiktet. Ändå tror jag att man ska försöka undvika att jämföra liv och upplevelser. Min verklighet är aldrig din, min sorg och mina känslor är inte dina.

Men tillbaka till timingen eller snarare bristen på den. För ja, att det är en brist har jag kommit fram till. Naturligtvis värmer det hjärtat att den här dagen finns och att man uppmärksammar alla som vill men inte kan eller får bli föräldrar, men varför kastas från den ena ytterligheten till den andra? Varför inte ge känslorna tid? Kunde man inte helt koppla loss det från morsdag? Jag menar, ett år har 52 veckor, i rimlighetens namn borde det väl finnas valmöjligheter?

h. sign. ”BlandadeKänslor”