Men när man inte gillar?

Jag har bloggat ganska länge nu, i flera år faktiskt. Ibland snudd på maniskt ofta, ibland alltför sällan, men alltid via den här bloggen. Ända tills för någon månad sedan då jag plötsligt insåg att nu gillar jag fan inte läget längre. Hur ska jag då kunna skriva något under den här rubriken? Så efter några framkrystade inlägg beslöt jag att ge upp hela grejen.

Med hösten har skrivlusten tagit fart igen, det är trots allt via text som jag föredrar att kommunicera samtidigt som jag med hjälp av tangenterna reder ut mina tankar. Men eftersom jag fortsättningsvis inte gillar något läge (utan eventuellt tvärtom) har jag valt att börja på en helt ny blogg: Shaken, not stirred (skakad, men absolut inte störd)

Varför? Kanske ni undrar, is she into Mr Bond? Nej, inte så där övermåttan mycket. Det jag gillar är snarare försvenskningen av uttrycket som visar att livet kanske inte alltid är lätt, att det finns mycket där ute som skakar om oss. Men att det är upp till oss själva i vilken grad vi väljer att möta skakningarna och hur mycket vi låter oss störas och bli störda.

Finland har vid flera tillfällen blivit utnämnt till ”Världens lyckligaste land”. Fatta, VÄRLDENS! Vi har det på riktigt bra, alla kategorier. Naturligtvis finns det problem och tuffa utmaningar, men då tänker jag närmast på sjukdom eller annat elände som drabbar våra nära och oss själva. Allt annat kan lösas på sätt eller annat, det är världsliga saker.

Själv tror jag att om man verkligen försöker kan man kalibrera sitt grundläge till positivt. På samma sätt tror jag att det är viktigt att man utgår från att alla försöker göra sitt bästa. Motsatsen, att alltid utgå från att motpartens högsta önskan är att lura en, suger ganska snabbt livsandarna ur en samtidigt som mänskorna i ens närhet dräneras på samma effektiva sätt.

Just nu känner jag att jag ganska snart kommer att implodera i frustration över hur det har blivit och vart vi är på väg. Poff! Men innan dess ska jag skriva av mig så att ni åtminstone kan säga att ”ni kände den där kvinnan som var så frustrerad – vad var det nu hon hette, den där lilla blonda?”

Tills dess, försök nu känna ens lite jävla glädje.

Puss på er (och ja, jag ska också skriva happy things, annars orkar man ju inte, shakennotstirred.blog

Liv med extra allt

I väntan på tåget som ska ta mig hem till Vasa sitter jag ensam på ett café i Åbo. Här finns ingen jag känner, ingen som känner mig. Runt omkring mitt bord pratas och skrattas det. Någon jobbar koncentrerat framför sin laptop medan andra slösurfar på mobilen. I luften ligger förväntansfull fredagsstämning och stress. Luften är varm och tjock, så där som det lätt blir när många mänskor samlas på ett ställe.

Just nu skulle jag vilja berätta för någon om hur upprymd jag känner mig. Om hur allt det spända från i onsdags har förbytts i en vildsint känsla av att jag vågar och klarar nästan vad som helst. Tänk att jag fixade konferens-streamingen!

Jag skulle också vilja berätta om hur jag idag satt där vid mixerbordet och kämpade för att hålla tillbaka tårarna. Om hur Fridas ord djupt berörde och trängde sig in i både mitt och de andra deltagarnas liv.

Tänk så mycket som får rum i tillvaron samtidigt, att glädjen ibland kan vara så full av sorg. Och tänk hur viktigt det är att vi har mänskor vid vår sida som lyssnar när vi behöver prata om allt det som trängs inom oss, hur utlämnade vi känner oss när vi plötsligt står ensamma. I mitt fall är det tillfälligt, jag sitter snart på tåget hem till mina mest älskade mänskor och om några timmar får jag berätta om allt det som bubblar inom mig.

Men tänk på dem som inte har någon som lyssnar, de som upplever sin ensamhet som total.

Måtte vi alla bli bättre på att ta hand om dem.

IMG_20181020_143257_109.jpg